Att förälska sig i Lombok
När vi närmade oss blev en bit av paradiset allt mer påtagligt.
Jag kan ganska säkert bekräfta att jag bor på en av de vackraste platserna på jorden. Efter att ha rest överallt, från Norr till Söder och Öst till Väst, har jag sett det magnifika Mount Rinjani, de vackra vita sandstränderna med akvamarinblå hav, böljande risfält, exotiska atoller och det leende, vänliga ‘Sasak’-folket som gör denna ö till vad den är idag. Alla mina känslor bekräftades återigen när jag nyligen upptäckte två utsökta öar utanför Lomboks östkust - Gili Kondo och Gili Bidari. Dessa två små öar ligger i distriktet Sambelia, Östra Lombok.
Klockan var 8 på morgonen och det var dags att gå upp. Vi hoppade in i bilen vid Senggigi på Lomboks västkust och styrde österut för att utforska Lomboks naturliga omgivningar. När vi körde genom vackra terrasserade risfält passerade vi livliga marknadsstånd, pulserande handlar och ett myller av människor som köpte sina varor för dagen, magnifika moskéer och miljoner motorcyklar. Längs vägen stannade vi vid några enorma träd som reste sig högt över oss och kastade skugga över omgivningen. När vi frågade Pak Sabri - vår guide för dagen - svarade han att de ursprungligen planterats av holländarna och har kommit att kallas ‘De jättelika träden'. Sant som han sa, de var kolossala.
Efter att ha tagit några bilder var vi på väg igen. Efter en tre timmar lång resa anlände vi till ‘Gili Lampu Harbour’. Glada över att kunna sträcka på benen gick vi ut ur bilen, samlade våra saker och blev tagna till en liten restaurang som hade förberett en indonesisk fest för vår lunch. Den bestod av en läcker blandning av ris, tempe, tofu, sop sayur (grönsakssoppa), fisk, kyckling och jackfruitcurry. Med våra magar fulla och våra hjärtan nöjda var det dags att ge sig av igen.
Vi gav oss iväg i en stor träbåt. Vi susade förbi en annan grupp turister och vinkade medan de släpade sig fram. Jag kunde se tre öar långt borta i fjärran. När vi närmade oss blev en bit av paradiset allt mer påtagligt. Den första ön vi upptäckte var Gili Kondo. Här var havet så klart att man kunde se undervattensvärlden utan att behöva snorkel eller mask och sanden var som ren vit pulver. Ön hade en restaurang och ett par bungalows så resenärer kunde stanna en natt eller två. Annars var ön vackert avlägsen, fylld med bara frodig grön vegetation och ett par berugaq’s. Vi promenerade halvvägs runt ön helt mållösa och tog in varje steg när vi fängslades av de olika blå nyanserna i havet, kompletterade av den rena vita sanden. Att dyka ner i havet med snorkel och mask var verkligen otroligt. Vi såg så mycket färgstarkt korall och tropiskt marint liv, alla oberörda av vår uppenbara närvaro. Efter vårt snorklingspass låg vi en stund på stranden, tog upp solen och njöt bara av öns sanna skönhet. Efter två timmar tyckte vi det var dags att fortsätta till nästa stopp på vår ö-resa – Gili Bidari.
Vi klev i båten och for över till Gili Bidari, där vi anlände på västsidan på grund av lågvatten. Vid den tidpunkten fruktade båtkaptenen att vi kunde ha blivit strandsatta om vi lagt till någon annanstans (men det finns ju värre saker än att fastna på en paradisö, eller hur?)
Så snart vi klev av båten var jag i himlen! Havet var en turkosblå färg som man bara kan föreställa sig, sanden var så mjuk och vit och sipprade mellan tårna när vi gick i den. Det bästa var dock att vi var helt ensamma, utan en enda själ i sikte. Stranden var vår! Vi gick runt ön, trampade i klippsjöar, upptäckte vacker korall och stirrade på blå sjöstjärnor och andra arter från havet. Utsikten över havet var helt hisnande med Sumbawa som tittade rakt på oss. I fjärran kunde vi se färjorna som korsade från Lombok till Sumbawa.
Runt klockan 15 var det dags att åka tillbaka till hamnen. Vi klev på båten, såg till att vi hade alla våra saker och vinkade adjö till vår lilla bit av orört paradis. Men när jag stirrade på de hotande grå molnen vid horisonten, hängande direkt ovanför Mount Rinjani’s arga ansikte, visste jag att det inte skulle vara ett varaktigt farväl.
